lifeboats

Vad skönt det känns att jag är anonym på den här bloggen (än så länge).
Jag kan skriva om vad jag vill och hur jag vill utan att någon ringer mig och frågar vad jag menar med det.

Jag har aldrig i hela mitt liv tänkt så mycket på döden som jag gjort dom senaste dagarna och jag är inte så dum att jag säger det till någon då kanske psyket hämtar mig och tvångstar mig och det vill jag absolut inte, efter allting som hänt så känns det som chocken börjar släppa mer än någonsin nu och jag törs inte prata om det öppet, jag fortsätter med mitt lugna jag och säger att jag inte riktigt vet vad det är som tynger mig. Visst, från och till så vet jag inte men innerst inne så vet jag sanningen bakom den här depressionen som kom som ett slag under bältet för några dagar sedan.

Jag känner mig rädd för mig själv till och från och väljer då själv att inte sova ensam om nätterna nu, jag känner mig farlig för mig själv. Jag känner inte för att ta rakbladet och skära djupa sår i mina armar nej, mina tankar är åt ett hemskare håll så man vet säkert att det genomförs på riktigt.

Jag vet inte vad jag orkar längre.