HUR KAN DU VARA SÅ BRA?
I natt har jag inte kunnat sova bra alls pga en försvunnen person, vaknar tusen tals gånger och vaknat så fort det låtit något. Så jag vaknade av ett telefonsamtal klockan fyra inatt som handlade om denna person, han lever men han är försvunnen ändå, på sätt & vis. Så nu kan jag ändå inte somna om.
Eftersom du är så bra så måste det ju vara meningen att jag aldrig kommer få vinna din kärlek, eftersom att jag har sån otolig otur i kärlek. Jag kommer ihåg när jag var i 14-15 års åldern.. jag hade pojkvänner hela tiden, jag önskar att det var NU jag hade turen. Det är nu vuxen livet kommer och man inser hur mycket man även behöver kärlek. Jag vill ha någon kille att dela allting med: laga mat, åka och handla.. ja, precis allt helt enkelt.
Han jag skriver om här är alltså en kille jag nyligt träffat men jag hinner aldrig ens höra av mig först innan det plingar till i min telefon och det är sms kommet från honom. Det värmer i hela mig då, för ofta tycker jag det är tjejerna som är sms-terroristerna. Men jag hinner aldrig, han har nog alltid skrivit sms först. Vi har haft sex en gång, han behandlade mig som en prinsessa efteråt! Vi skriver åt varandra att vi längtar tills vi ses igen, hur mysigt det hade varit att få somna ihop, han bryr sig till och med om en vän till mig, jätte mycket. Han är verkligen en supergullig kille! Vi får se hur det blir...
Sen finns det en till kille, han bor på samma ställe som mig! Så fort jag ser han får jag en klump i magen och en rysning av välbehag, förra helgen när jag såg han en bit ifrån mig (sisådär 10 steg ifrån mig), så nöp jag en vän i armen och sa ihopbitet fy-fan-vad-snygg-han-är. Jag känner inte ens honom, jag vet vad han heter i för och efternamn, jag vet vilka han umgås med, jag vet att han har syskon.. mycket mer kan jag inte säga att jag vet. Jag tror han är 1 eller 2 år yngre än mig och det här är första gången jag får säga angående mig själv: Åldern har ingen betydelse. Nej, varför skulle det ha det? Jag har skickat ett mail till den här killen iaf för att få kontakt, jag hoppas han svarar på mailet.. det är ju början till en kontakt i alla fall.
Jag sitter och lyssnar en vacker låt just nu och tårarna sprutar. Nu är det så här.
Emil, som jag älskat i så många års tid nu.. jag har kommit fram till att hur i hela fridens namn skulle vi kunna få ett bra förhållande?! Jo, jag tror visst vi hade kunnat ha det skit bra och skit roligt tillsammans men varje gång han for ut utan mig med sina vänner så skulle jag sitta hemma och må skit dåligt och veta att när han kommer hem mitt i natten kanske han varit INNE i någon annan tjej. Han är inte mogen för ett förhållande - men han är en mycket fin person egentligen, det som är det tråkiga.. han kommer alltid ha en betydelsefull plats i mitt hjärta.. nu gråter jag ännu mer.. men det är bäst så här, jag ska sluta hoppas! Jag kommer le lika mycket han som alltid när han säger hej åt mig, jag kommer förmodligen ligga fler kvällar och gråta efter honom. Men jag är mogen nog att stå för det här. Det här är sanningen om Emil, en dag kommer även han vara en bra pojkvän. Han är det, säkerligen.. men inte alls när det kommer till att vara trogen.
Eftersom du är så bra så måste det ju vara meningen att jag aldrig kommer få vinna din kärlek, eftersom att jag har sån otolig otur i kärlek. Jag kommer ihåg när jag var i 14-15 års åldern.. jag hade pojkvänner hela tiden, jag önskar att det var NU jag hade turen. Det är nu vuxen livet kommer och man inser hur mycket man även behöver kärlek. Jag vill ha någon kille att dela allting med: laga mat, åka och handla.. ja, precis allt helt enkelt.
Han jag skriver om här är alltså en kille jag nyligt träffat men jag hinner aldrig ens höra av mig först innan det plingar till i min telefon och det är sms kommet från honom. Det värmer i hela mig då, för ofta tycker jag det är tjejerna som är sms-terroristerna. Men jag hinner aldrig, han har nog alltid skrivit sms först. Vi har haft sex en gång, han behandlade mig som en prinsessa efteråt! Vi skriver åt varandra att vi längtar tills vi ses igen, hur mysigt det hade varit att få somna ihop, han bryr sig till och med om en vän till mig, jätte mycket. Han är verkligen en supergullig kille! Vi får se hur det blir...
Sen finns det en till kille, han bor på samma ställe som mig! Så fort jag ser han får jag en klump i magen och en rysning av välbehag, förra helgen när jag såg han en bit ifrån mig (sisådär 10 steg ifrån mig), så nöp jag en vän i armen och sa ihopbitet fy-fan-vad-snygg-han-är. Jag känner inte ens honom, jag vet vad han heter i för och efternamn, jag vet vilka han umgås med, jag vet att han har syskon.. mycket mer kan jag inte säga att jag vet. Jag tror han är 1 eller 2 år yngre än mig och det här är första gången jag får säga angående mig själv: Åldern har ingen betydelse. Nej, varför skulle det ha det? Jag har skickat ett mail till den här killen iaf för att få kontakt, jag hoppas han svarar på mailet.. det är ju början till en kontakt i alla fall.
Jag sitter och lyssnar en vacker låt just nu och tårarna sprutar. Nu är det så här.
Emil, som jag älskat i så många års tid nu.. jag har kommit fram till att hur i hela fridens namn skulle vi kunna få ett bra förhållande?! Jo, jag tror visst vi hade kunnat ha det skit bra och skit roligt tillsammans men varje gång han for ut utan mig med sina vänner så skulle jag sitta hemma och må skit dåligt och veta att när han kommer hem mitt i natten kanske han varit INNE i någon annan tjej. Han är inte mogen för ett förhållande - men han är en mycket fin person egentligen, det som är det tråkiga.. han kommer alltid ha en betydelsefull plats i mitt hjärta.. nu gråter jag ännu mer.. men det är bäst så här, jag ska sluta hoppas! Jag kommer le lika mycket han som alltid när han säger hej åt mig, jag kommer förmodligen ligga fler kvällar och gråta efter honom. Men jag är mogen nog att stå för det här. Det här är sanningen om Emil, en dag kommer även han vara en bra pojkvän. Han är det, säkerligen.. men inte alls när det kommer till att vara trogen.
